Jag trodde att han skulle komma in i mitt liv, stanna där en kort stund och sedan försvinna bort från det igen. Precis som alla andra tidigare har gjort. Bara en tillfällighet, bara ett nöje för stunden. Ni vet någon som man döper till enbart förnamn i telefonboken, därför att man varken vet eller är intresserad av efternamnet, någon som man tänker att det vore jobbigt att möta på stan, därför att man inte vet vad man skulle säga, någon som du några månader sedan faktiskt har glömt bort helt. 

 

Jag trodde att han skulle komma in i mitt liv, för att sedan säga hej och gå igen, att han skulle bidra till att jag tror ännu mindre på något varigt, att jag återigen skulle inse att ensamhet är att föredra. Att jag skulle fortsätta tvivla på om jag ens är kapabel till att tycka om någon, att jag aldrig skulle sakna någon annan så att det gör ont, mer än mina syskon, eller att jag föralltid resten av mitt liv kommer att fortsätta underteckna julklappar och födelsedagspresenter med enbart ett namn. 

 

Jag trodde att han skulle komma in i mitt liv, kanske röra till det lite grann och sedan lagom till våren vara utsuddad för att lämna plats åt någon annan. Att vi skulle unfrienda varandra om tre månader eller sluta existera för varandra förutom en favoritmarkering då och då. Kanske på sin höjd att vi uppdaterar varandra om vardagen då och då. Ibland. Jag trodde han bara skulle vara min helg och vara borta till måndagsmorgonen. 

 

En dag kom han in i mitt liv. Och så lämnade han inte.